I Am Maximus skrev in sig i Grand National-historien genom att vinna Aintree för andra året i rad. Hästen levererade när det gällde som mest och säkrade en imponerande seger som förlänger ett redan stolt arv.
Tränaren Willie Mullins befäste sin dominans i loppet med sin fjärde Grand National-titel totalt – och sin tredje raka. En sådan svit har inte setts sedan Vincent O’Brien dominerade på 1950-talet, vilket understryker Mullins ställning i dagens hinderlöpning.
Ägaren JP McManus kan också fira: hans färger var återigen framträdande och med den här vinsten uppnår han fyra triumfer i modern tid. Tre av de fyra första hästarna kom från hans stall, ett tydligt bevis på bredden och styrkan i hans verksamhet.
Trots den tunga uppgiften bar I Am Maximus dessutom toppvikt till seger, något som inte upprepats sedan klassikern Red Rum lyckades med bedriften 1974. Det gav segern en extra historisk tyngd.
Loppet innehöll tidig dramatik: Patrick Mullins blev avkastad vid andra hindret på Grangeclare West, och den stora favoriten Panic Attack föll vid det tredje hindret. Fältet strök många av de deltagande i det krävande loppet och bara 16 av 34 startande nådde mållinjen – ett tydligt tecken på Grand Nationals brutalitet och prestige.
I avslutningen gjorde Ben Jones en modig offensiv på Jordans, men det var Paul Townend som tajmade sin utbrytning bäst på I Am Maximus. Townend drog ifrån i sista delen av loppet och säkrade segern med kalla nerver och perfekt timing.
Segern stärker I Am Maximus plats i historieböckerna och lämnar fansen med höga förväntningar inför framtiden. Aintree levererade drama, historia och en påminnelse om varför Grand National är ett av årets mest efterlängtade hästlopp.